Etikett: Utländska investerare

I onsdags vaknade jag till det glädjande beskedet att Vietnams finansminister presenterade ett utkast på en ny värdepapperslag. I detta utkast föreslogs det att slopa den nuvarande 49-procentsregeln i en mängd sektorer. Det som kvarstår är 30-procentsregeln för banker och vissa sektorer som rör landets säkerhet. Kommer vi att se ett lyft likt det som skedde när landet slopade 30-procentsregeln och införde 49-procentsregeln 2015? Hur stort inflöde kom in som konsekvens av den reformen? Det ska vi grotta oss ner i.

I skrivande stund uppgår det totala börsvärdet för landets samtliga 1500 börsnoterade företag (inklusive UPCoM-bolagen)  till $166 miljarder dollar, 77 procent av BNP. Av dessa miljarder uppgår $34 miljarder från utländska investerare, drygt 20 procent. I kontrast till den siffran ligger Stockholmsbörsen på ett totalt börsvärde om $1,52 biljoner dollar. Att däremot jämföra två länder med helt olika regelverk kring ägarskap är som att jämföra äpplen med päron. Jag har tidigare skrivit om FOL (Foreign Ownership Limit) i bloggen och dess historia  i Vietnam för den som vill läsa bakgrunden.

Det är lätt att glömma bort att det var i juni 2015 som dekretet om 49 procent slopades och sedan dess har all-share indexet VN stigit med 50 procent från 600 till ~900 i skrivande stund. Hur ser det då ut med implementationen efter upphävandet av dekretet, hur många bolag har egentligen upphävt FOL?

Enligt data från september i år har endast 25 av 740 bolag noterade på HOSE och HNX, det vill säga rensat för onoterade bolag på UPCoM. 25 bolag, eller 3,4 procent av de börsnoterade bolagen har alltså slopat taket sedan 2015 och återfinns bland landets large caps. Ser ni vart jag vill komma? Om nu merparten av landets företag utan FOL återfinns på HNX30 och VN30-index varför är det bara 3,4 procent som har nappat?

En studie från 2011 visar att utländska investerare har valt att investera i vietnamesiska storbolag, med bra ägarspridning med hög book-to-market ratio och låg skuldsättning. En annan intressant siffra från studien är att andelen utländska ägare på de vietnamesiska börserna uppgick då till endast  10,16% 2007 och 2009 stod den siffran i 14,80%.

Med den här informationen i åtanke kan man lättare förstå varför få bolag har agerat på att slopa sitt tak. För att investerare ska vara intresserade av att investera vill de se uppdelade värdebolag med låga skulder och tydliga verksamheter. Konglomerat med grenar inom cementproduktion, turism och fastighetsförvaltning ignoreras av investerarkollektivet då det är alldeles för svårt att grotta sig ner i balansräkningarna och förstå siffrorna.

Det här problemet är något som inte går att lösa i en handvändning. Regeringen kan alltid lobba för uppdelningar av bolag, men det är sällan gratis att genomföra. Så länge bolagen växer så ser nog många företagsledare att skynda långsamt med dessa processer. En annan aspekt är givetvis rädslan att förlora all kontroll till ett fåtal utländska investerare. Endast 8 företag av de 25 bolag utan FOL har över 50 procent utländska ägare.

Om vi räknar med att lyftet på 50 procent mellan juni 2015 till idag, innebär den effekten av dekretet ett nettoinflöde på $55,5 miljarder (111 mdr*1,5=166 mdr total market cap q3 2018)? Jag kan personligen inte se det på något annat sätt. Rent teoretiskt, väldigt teoretiskt, borde den här nyheten vi såg i veckan med andra ord generera minst $55 miljarder kommande tre åren från januari 2020 då lagen ska implementeras. Detta resonemang ska tas med en nypa salt, men det grundas bara på höftningar från undertecknat.

Slutligen, om vi nu tänker oss att börserna i Vietnam får ett ryck 2020 och marknaden slukas av utländska investerare och pengarna flödar in som aldrig förr, vad händer då? Den största risken med alltför kraftiga inflöden och därmed stigande börsvärden är att det kan skapa oro för en skuldsättning som ingen kan rädda om betalningarna ställs in. Se lex Vietnam Shipbuilding Industry Group även kallad Vinashin. Det statligt ägda bolaget kunde inte förmå att betala sina skulder på $4,5 miljarder 2010 och motsvarade då 10% av landets BNP. Med det sagt så krävs det en utförsäljning av statens aktieportfölj där de upphör helt som delägare. Därmed upphör statens ansvar över bolagen och strategiska investera kan se till att bolagen gör sig av med olönsamma dotterbolag och blir även lättare att analysera.